L.A drömmar

Frisk luft och människor var allt jag behövde för att komma ut ur det här ineffektiva sinnestillståndet. Senast jag var ute avslutade jag återigen min kväll med att lägga mig under ett bord på helt fel plats. Denna gång blev det under middagsbordet i vardagsrummet på efterfesten jag var på. Hela den den här sova-under-bord grejen har skett lite för ofta på sistone och det bådar sannerligen inte gott om jag inte BESTÄMMER mig för att låta bli i fortsättningen. Varför jag egentligen gör detta skulle möjligtvis kunna gå tillbaks till att jag vid de utvalda tidpunkterna varken pallar med folket, mig själv eller min fylla.

Överlag måste jag lära mig att sätta mig i en taxi och dra hem istället för att somna hos människor jag egentligen inte känner. Halva dagen är borta med vinden och hela grejen är så totalt jävla meningslös. Plus att jag helt i onödan tvingas känna mig som en nyknullad singeltonårsmorsa med mascararester i ansiktet på tåget hem. Ni vet en sån där som alla vet borde vara hemma och se efter barnen istället. Det är fan hemskt.

Efter att jag återhämtat mig från kvällen innan åkte jag förbi Vigert och såg Mulholland Drive. Sist jag såg den var på bio, och jag minns att jag lämnade biosalongen på söder som ett livslevande frågetecken med en miljard frågor. Nu ville jag kolla ifall min intelligens gjort någon eventuell frammarsch sedan 2001. Jag gav inte "testet" en riktig chans. Men scenerna oh my god - de är ju hjärtkärande bedårande.

Det må ha sagts förr att Laura Harring är grymt HOT i rollen som Rita. Jag kan inte låta bli att nämna det i allafall. För jag älskar hur hennes osläta hud liksom funkar som en kontrast mot filmstjärnelooken med rött läppstift och mörkt hår. Hon blir så läskigt levande och mer närvarande. Melroseplace lägenheterna ger en efterlängtad 90-talsnostalgi som för tankarna till när man var liten och fördrev eftermiddagarna, när man kommit hem från skolan, med att följa Heather Locklears bitchande mot rollfigurerna Jake, Jane, Michael och allt vad dom hette. Det är supersnyggt.

Sammanhanget däremot. När jag slökollat igenom 3-4 scener insåg jag att kampen mot tyngden som ögonlocken frestade med var lönlös i hopp om att förstå sig på David Lych kl. 3 på morgonen. Det var lika bra att låta sig slukas av sömnen som Vigerts mjuka soffa framkallade. Men Mulholland Drive alltså. Om mitt liv scenografiskt sett hade varit lika vackert som den filmen hade jag aldrig någonsin gnällt över något. Överhuvudtaget.

Instängd med Svt

Jaha det blev ingen utgång ikväll heller. Det blev ingen vistelse utanför det här hemmet överhuvudtaget - det här blir den femte dagen på raken. Jag har redan börjat få psyktankar om hur platt min röv har blivit av allt sittande och liggande.

I alla fall så har jag kollat på film. Public service är noga med att pleasa oss dessa dagar och det är bara att tacka och ta emot när man ändå inte har något bättre för sig. Igår blev det En kvinnas doft och ikväll Almodovars Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott från 1989. Almodovars filmer är givetvis alltid likadana , oavsett om de är från 1989 eller 2006. Det enda som egentligen skiljer dem åt är handlingen. Karaktärerna ska alltid gestalta galna, överkåta och premenstruellt skadade kvinnor som antingen är farligt bittra eller på grund av manligt svek förvandlats till manipulativa manslukerskor.

Jag vet inte vilken värld Almodovar själv lever i, men någon konstig relation till sin morsa måste han ändå ha haft eftersom han envisas med att framställa alla kvinnor som eldigt okontrollerade psykon. Männen blir som undersåtar i de översexuella kvinnornas närvaro. Någonting bizarrt måste han nog ha varit med om.

Godmorgon Sverige

Ny dag nya tag ny tid ny strid blablablabla.
Den här dagen ska bli en av julens bästa. Typ.

Tristess och skvaller

Nu har jag varit inomhus i fyra dagar. Jag är så djävulskt uttråkad att jag håller på att dö.
Alla möjliga idéeer till hur man borde fördriva tiden på det mest vettigt givande sättet har passerat mtt huvud. Allt från att börja läsa en bok (stor risk att det skulle ske!) till att kolla efter massa "bra-att-ha-bilder" på google till att gå tillbaka till kylskåpet, för tionde gången den här timmen, och äckelfingra i brieosten med hopp om att mina förkylningsfuckade smaklökar ska känna något just den här gången.

Inget av det där kan dock stilla min rastlöshet. Om det här jävla verktygsfältet hade funkat hade jag åtminstone kunnat länka bra mp3-låtar från blogar. Men nu gör det inte det så den här "lustiga" bilden ovan är allt ni får nöja er med.

Lite lättsamt skvaller (inga jobbiga grejer som går tillbaka till mitt liv tack!) hade förmodligen funkat som ett provisoriskt botemedel mot denna outhärdliga tristess. Ni vet ett sånt där två timmars långt telefonsamtal där man får veta aaaaaallt. Men nu råkar de som förser mig med sådant antingen vara bortresta på semester i Nice, eller skaffat sig pojkvänner vilket i sin tur innebär "sayonara, vi ses när vi ses". Kvar är jag med mig själv och ett totalt actionlöst internet.

S/S 2007

Okej nu har jag undersökt och kommit fram till följande: metalliska färger, futuristisk robotfeeling och ben ben och ben är det som gäller för våren 2007. Materialen är satin eller blanka hårdare ytor med metallkänsla( Om man vill följa Balenciaga till punkt och pricka ska man köra på pansarutrustaktiga leggings i guld) och färgerna som har fått mest uppmärksamhet är guld, silver och svart.

Ben alltså. Vad gäller bara ben "på modet" är det lika jobbigt varje gång. Ben som är fria från celluliter och diverse skavanker är ganska ovanliga. Det krävs dessutom ganska mycket jobb att fixa dem. Men är man en fashionhora så har man inget val.

Och på assecoarerfronten visade Marc Jacobs sjal under keps på sina modeller. Även om man inte råkar vara lika svalt snygg som modellen Jessica Stam borde det funka - när den urbana storstadslooken möter rivieran kan det liksom aldrig bli fel rent upp-piffningsmässigt för outfiten.

Balenciaga spinner vidare på klump-skotrenden med metalldetaljer, som för övrigt påminner om "ståldojorna" som syriankillarna från förorten la tusenlappar på mot slutet av 90-talet. Vem vet, nästa vinter kanske klumpmodet på skor har slagit igenom på allvar och halva stan, inkluderat jag och du, går runt med re-freshade varianter av Buffalos.

Det kanske inte syns så tydligt på bilden här, men Karl Lagerfeld satsar på guld runt ögonen och halsen för Chanel. Jag är tveksam till guld runt halsen, det känns för övrigt väldigt 2005-2006 i min värld. Efter att ha burit plastguldkedjehållaren till min morsas ena gardin under hela förra sommaren, spyr jag faktiskt vid tanken.

Nu vet du vad du ska kolla efter under mellandagsrean.

Madicken gör min julafton

Det är Julafton idag och till min egen förvåning känner jag faktiskt lite julkänsla i min kropp. Inte alls lika mycket som vissa andra människor tycks känna, men det hade jag heller inte räknat med.

Julen är, liksom de flesta andra högtider, irriterande tids och pengakrävande och allmänt tacky. När man för ofta blivit nertrampad på stan av entusiastiska julmongon, kan fantiserandet efter ett laddat automatvapen som ger möjlighet att meja ner folk på Drottningsgatan ha en lugnande effekt på nerverna i några minuter. Det är just grejen att kunna leka med tanken som gör att man verkligen kan lugna ner sig och börja skämmas över att man är så jävla störd istället ( believe it or not men jag har en alldeles förträfflig självdistans). För att straffa sig själv ännu mer övergår tanken ganska snabbt till hur viktig funktion julen fyller för de mindre liven.

För oavsett vad är ju julen ändå utav stor betydelse för barnen, hur tröttsamt PK det än låter. Inte helt otippat avgör tillgången på kärlek, trygghet och mamma pappa, om man har fina minnen med sig från denna helg eller inte. Har man det inte kan det bli jobbigt så här års. Tack och lov har jag inga såna problem.

I takt med att man blivit äldre har man däremot prioriterat annat än att upprätthålla julkänslan. Som att gå ut och dricka sig aspackad på stan. Bakis på julafton är inget nytt under solen för de flesta i min ålder, och det ökar inte i sin tur engagemanget på julafton. Teven brukar kvarstå som den enda räddningen.

När det kommer till att kolla på typiska julprogram som Kalle Anka och liknande, var det dock några år sedan jag orkade jaga känslan för att känna entusiasm och upprymdhet inför dessa. Men i år har jag tillbringat mer tid framför teve än tidigare. Jag har bland annat sett Madicken och upptäckt massa saker som jag som liten inte alls tänkte på.

Exempel på tankar: inte fan visste jag att Madicken bara var sex, sju bast - senast jag såg filmen var hon i mina ögon tonåring.
Det är också ganska intressant att hennes journalistfarsa verkar ha någon slags socialistisk ådra trots att familjen lever ett idylliskt övre medelklassliv. Den flera år äldre grannen/tjänstepojken Albins flört med Madicken är ju småäcklig, nästintill pedofili - det är sånt unga killar blir häktade för idag.
Sedan hade jag heller inte märkt att Madickens morsa och farsa är sådär väääldigt kärleksfulla mot varandra, typ att de inte kan sluta ta på varandra och ger varandra massa knullblickar hela tiden.
Att det är märkligt att tjänsteflickan Alva tituleras som "flicka", fast hon mer lutar åt en dåtida ogift och därmed förruttnad medelålderskvinna minns jag däremot att jag redan då tyckte. Ibland tror jag fan att jag var mer vaken som barn.

Sen måste jag passa på och påpeka att rekvisitan är super! Att jag uppmärksammar sånt kan möjligtvis vara en skada från att jag jobbar på en fashionblaska, men kläderna är verkligen grymt genomtänkta! Framförallt är det svårt att inte notera hur snyggt Madicken och hennes ettriga lillasyster matchar varandra hela tiden. Allt från förkläden och vit/blåfärgade bomullsklänningar, till smakfulla mönstrade yllekoftor. Madickens blåa basker med röd toffs skulle funka hur bra som helst nu, speciellt till det där långa blonda håret.

Hade det inte varit för att jag har åkt på en cepeförkylning hade jag förmodligen varit på Tranans julfest igår och supit ner mig rejält, vilket utan tvekan hade lett till att jag dragit vidare mot Stureplan och därefter eventuellt hamnat på någon onödig efterfest. Jag hade aldrig orkat slå på teven för att kolla på Madicken idag.
Slutsats: jag behövde det här.

Dålig registrering i hjärnan

Min hjärna behöver åka på rehab i några veckor. Kroppen får däremot gärna vara kvar här i Stockholm - jag har ju faktiskt jävligt kul. Men min hjärna, eller framförallt min själ, behöver lite omvårdnad och utbytt frisk luft. Frisk luft och inspiration.

Det är ju så lätt att adrenalinet tar över, att man bara flyter med, utan att hinna tänka efter eller återkoppla vad vem när hur. Man flyter bara med och morgonen blir kväll som blir morgon som blir kväll och helt plötsligt inser jag att jag inte öppnat min post på flera veckor och jävla fitthelvete tänk om jag får en betalningsanmärkning nu.

Jag har knappt haft tid att tänka. Jag brukade lägga ner ohälsosamt mycket tid på att tänka förut. Nu hinner jag knappt tänka på vad som egentligen hände igår kväll - varför envisades jag med att försöka sova under ett bord i källaren på Berns i torsdags?

Det är alltid något som behöver fixas. Alltid någon som behöver uppmärksamhet. Alltid något som jag måste prioritera före min trötthet. Men det är all good, jag trivs med det just nu. Som fan.

Nersmetad i Stockholm

Höstens utdragna debatt om hög och lågkultur verkar vara på väg att dö ut. Alla som tycker om att säga något har sagt sitt, minst fem gånger var.

Själv har jag smetat ner mig i min egen avföring och suttit på trapporna till konserthuset på Hötorget, där jag förgäves kollat efter äckliga torgduvor hela dagarna.

Vi kanske har gått om varandra vid fruktstånden?

Första advent

Jaha då var det första advent och med det vill eller försöker jag nog inte säga ett skit egentligen. Inte mer än att det är vinter nu och att det var sommar för ett halvår sedan.

Det mesta rullar på som det har gjort de senaste veckorna. Det stressas en hel del med andra ord. Upptäckte ett vitt hårstrå när jag skulle "bättra på sminket" på toan på 2:35:1 (?) på berns igår. Jag ryckte givetvis bort det omgående. Vita hårstrån är väl kanske ingen våt dröm för en 24-åring. Men WTF, vad göra? Man börjar väl bli en tant, helt enkelt.

Nu har jag varit singel i över ett år. Det tar ett tag men när man väl kommer in i det är det ju hur soft som helst, att kunna leva kompromisslöst och slippa massa huvudvärk som på ett omedvetet plan sänker livskvalitén. Singellivet har sina för och nackdelar. En nackdel är man minst sagt dragit sitt strå till stacken för att bygga ut grenarna på incestträdet i centrala Stockholm. Det är fett osoft. Men återigen, vad göra? Det är bara att slänga ner huvudet, låtsas att man varken hör eller ser, och fortsätta gå vidare .