Re-build

Min mobiltelefon slarvades bort på fyllan för några veckor sedan. Mitt abonemang stängde Comviq av förra veckan. Min dator kraschade igår natt när jag hade som roligast på msn.

Jag har aldrig någonsin varit i större behov av dessa förlorade tekniska prylar. Nu sitter jag i något jävla datarum på Åsö. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Nästa gång jag ringer upp någon från mitt eget nr kommer det vara med en ny mobiltelefon.

Nästa gång jag sitter hemma hos mig själv och snackar med någon på msn kommer det vara med min nya Mac (det innebär att jag måste droppa alla flashiga uppdaterade msnversioner och hålla mig till den uråldriga 5.1 versionen).

Jag köper typ aldrig ny elektronik. Jag tycker det är så jävla jobbigt och tråkigt. Ibland händer det att jag får någon pryl av någon. Det kommer dock inte ske den här gången.

Alla bilder, mp3-filer och dokument som jag har samlat på mig de senaste åren är ett minne blott. Den praktiska konsekvensen av förlusten över min telefonbok ska vi inte ens gå in på. Men jag vet inte om jag ska vara förtvivlad eller glad.

För någonstans är jag faktiskt väldigt angelägen att skita i allt det där gamla och bara fokusera på det nya.

Nya prylar innebär nytt liv. Alltid!

Adhd i kungahuset

Jag har alltid varit svag för adhd ungar. När man hänger med folk som har Adhd öppnas en helt ny värld för en. Sådant som man normalt bryr sig om blir jävligt sekundärt.

I grundskolan är dem oftast riktigt jobbiga. Har man oturen att hamna i samma klass som någon liten potentiellt ritalinberoende rackare får man akta sig för att inte få skallen indunkad i något vasst i kapprummet. Eller att inte få smalbenen söndersparkade om man råkar dribbla sig förbi klasskamraten ,som ingen oftast förstår sig på, på basketplanen.

När dem blir äldre gäller plötsligt nya regler. Övergången från Soc till kriminalvården kan vara svår att hänga med i. Men det spelar oftast inte så stor roll. För är någon jävel riktigt störig blir det svårt att inte lappa till honom på käften. Och riktigt tjack är ju faktiskt fett. Även om straffet kan resultera i att hänga med massa etttriga "idioter" på kåken. Men vafan.

Sitter man inte redan på en volta som endast har blivit aktuell p.g.a ens dampigt okontrollerade beteende, blir det förmodligen fråga om några visiter på det lokala häktet under året. Det tar inte lång tid innan moders/faderskänslorna hos den sympatiske delen av häktespersonalen väcks till liv och det i smyg delas ut lite extra jordgubbskräm och kakor vid kvällsmålet.

När det kommer till att hantera brudar kan man som tjej oftast inte hamna med någon charmigare, mer energispridande människa där förhållandet aldrig någonsin skulle bli i närheten av monotont. Trots att det skulle kosta många söndersmällda dörrar och krossade glas. Faller man för en ADHD/Damp snubbe blir det nog riktigt svårt att ersätta honom med en vanlig svensson som lever efter fasta rutiner.

Vad som egentligen orsakar ADHD/Damp diskuteras forfarande. Forskarna verkar ännu oeniga om neuropsykologiska störningar är ärftliga eller bottnar i sociala och miljöbaserade faktorer. Några snackar t.o.m. om att slag mot huvudet, som ger upphov till ärrbildning, kan orsaka diagnoserna (??). Det finns en hel del teorier där åsikterna går isär kraftigt.

Nånting som i alla fall är säkert är att dessa fantastiska indiver är Guds gåva till den uttråkade människan. Och att det är riktigt kul att det brittiska kungahuset verkar ha en sådan liten illbatting. Harry lever loppan och har fortfarande inte tröttnat på att ställa till det för sin stiffa farsa.

Men herre Althin!

Skit i att den borgerliga alliansen vann och att Maud Olofsson såg sådär äckligt självbelåten ut, som bara hon kan, när hon promenerade in i tevestudion före (!) Reinfeldt! Allt det där kan jag leva med. Det blir säkert bra. Jorden har inte gått under direkt. Jag röstade ändå blankt.

Det som däremot får min världsbild att kollapsa en aning är hur f a n en sådan vettig och respektabel man som Peter Althin kan vara kristdemokrat? Det hade jag förträngt helt och hållet. Och Anna-Maria, jag skäms jättemycket, men där kan jag faktiskt inte låta bli att tänka svart eller vitt! För han är verkligen en yrkesman att beundra som gör ett utomordentligt jobb för sina klienter som bygger på logik och fantastisk intelligens. Jag vet inte. Althin. Jag vet inte vad jag ska säga mer.

Som sagt. Det blir säkert bra. Så länge jag inte tvingas gå på A-kassa.

Tore mackin' @ East

Tore från FCZ försökte ragga på mig på East igår kväll.

Han kom fram till mig när jag och mitt sällskap halvberusade stod och "spontandansade" vid lilla baren. Han presenterade sig själv och började dansa med mig. Jag frågade honom vad han sysslar med. Han sa att han har sitt fotbollslag. Efter någon minut började han oblygt fläta in sina fingrar i mina. När han märkte att jag inte var så peppad på det var han på ett respektfullt sätt väldigt noga med att inte göra om det, trots att han valde att stå kvar och dansa.

Är inte det ett tecken på fantastisk självdistans och ett härligt självförtroende?

On Air

Ett tag var jag helt övertygad om att MySpace skulle ersätta bloggen, som en ny spot för alla som gillar att tillkänna ge sin existens för omvärlden. Men jag hade fel. Och tur var väl det. Annars hade den här bloggen inte ens uppdaterats de få gånger som den gör nuförtiden. Men nu har jag dock börjat tvivla på bloggens öde igen.

För radio är det nya heta. Har du numera inget eget radioprogram eller möjligheten att medverka i någon annans show, är du tyvärr inte lika ball som du önskar att du vore. Och visst, P3 i all ära, men censurerade program som ska funka i det svenska folkhemmet känns ju inte så himla spännande längre.

Det är vibes46.com som är skiten som gäller just nu. Med dess fantastiska utbud på grym urban musik och låtlistor som uppdateras finns det ytterligare en anledning att sitta och "röva" framför datorn. För i en liten och svettig källare på Östermalm hänger stans tightaste djs en gång i veckan för att leverera den fetaste musiken och samtidigt vara så ocensurerade de bara känner för i sina shower.

Förrutom dem så finns även de två förtjusande damerna som har programmet Matique på onsdagar kl. 22-00, där det pratas mer obehindrat än någonsin och det åtminstone än så länge varit fritt från diverse "dj-lagar".

Så nu slipper du googla runt som ett panikslaget mongo efter musik för att slippa snacka med dina keffa arbetskamrater som sitter två meter ifrån dig. Det är bara att gå in på www.vibes46.com och trycka på lyssna nu.

Detta är ingen annons.

Vi hörs!

2006 års i-lands problem

1. Varför finns inte jag med på din top 8 lista på din MySpace sida?
2. Varför har du ändrat min placering på din top 8 lista på din MySpace sida?
3. Varför har du inte lagt upp några bilder på mig i din slideshow på din MySpace sida?
4. Varför har du, utan att fråga mig, lagt upp bilder på mig i din slideshow på din MySpace sida?
5. Varför har du skaffat dig en MySpace sida? Har du inget liv eller?

HM, MTV VMA 2006 och le aldrig när du åker kommunalt

Den här helgen har mestadels ägnats åt vila samt diverse förpliktelser. Sen har det även shoppats en aning på HM. Jag tycker att det är lite kul att dom fetaste grejerna därifrån nästan alltid ligger på 150 spänn. Gränsen för vad som är ok att lägga ut på kläder från HM, för mig, går vid 300 kr. Bortsett från den där fantastiska gråa pennkjolen jag köpte i somras som gick på 350 spänn. Men hursomhelst.

Söndagar är den enda dagen i veckan då jag rutinmässigt kollar på teve. Sopranos har numera tagit över Nip/Tucks plats. Men idag har jag även kollat på MTV VMA 2006. Jag slog precis på teven då den enorma hyllningen till Hype Williams hölls, när Kanye West med högaktningsfull röst berättar att han gillar den store videoregissören för att han var mannen som talade om för honom vilka skor han skulle gå i och vilken bil han skulle köpa. Eh...Gud så stordådig handling.

För mig är Hype Williams inget annat än en man med alldeles för mastig budget inför de flesta jobb han åtar sig. Det är sällan smakfullt. Det är inte heller fett i den traditionellt feta hiphopbemärkelsen. Det är mestadels endast gäspframkallande och i bästa fall uppkommer orken av att bry sig om saker som "oj undra hur mkt cash den där explosionen kan ha gått på" eller "har Beyonces morsa slutat styla henne ". Jag måste dock påpeka att mr.Williams var grymt het i sin svarta kostym och sina vita sneakers.

Sen undrar jag om det verkligen inte är hög tid att Christina Aguiliera börjar haja att hon faktiskt inte är Marilyn Monroe. Det känns som att hon alltid får ett tvångsmässigt beroende av en viss stil som hon sportar i 2-3 år för att sedan konvertera till något annat minst lika obegripligt. Nu har vi sett henne i allt från trailertrashighetens övergång till hennes smaklösa version av burleskstuket där hon slutligen fått en jävla nojja på Marilyn som aldrig tycks avta.

Inför morgondagen, dvs den nya veckan, vill jag utfärda en varning som bygger på ett konstaterande som fastställdes under förra veckan. Här kommer den:

Le aldrig mot främlingar när du åker kommunalt!

Eftersom vi bor i en stad där man betraktas som störd ifall man drar upp mungiporna, så försätter man sig själv automatiskt i grov lidelse under hela den kommunala färden. Människor i Sthlm kan tydligen inte hantera ett spontant leende. Antingen tror dom att man är störd, eller att man är kåt. Eller så upplever dom att det rör sig om en alldeles speciell connection mellan dig och personen i fråga. Det sistnämnda gäller då främst pensionärer. Vad som dock är gemensamt för alla dessa kategorier är att dom inte kan sluta stirra på en. Vilket resulterar i att man, oavsett fast man tvingas rucka på sin egen bekvämlighet till max, alltid blir generad och därmed inte har något annat val än att kolla åt ett annat håll eller låtsas läsa tidningen.

Så få aldrig för dig att du ska försöka bryta det här stiffa uppstoppade stämningen som signifierar vår huvudstad. Överlåt det helt enkelt åt "någon annan".