Dessa integrationsprojekt...

För det första måste jag säga att ordet "blatte" klingar jävligt illa. Blatte är ett uttryck som svenskar som inte har någon koll på invandrare använder. Antingen är dom rasister eller så vill dom visa hur jävla avslappnad inställning dom har till människor som har ett ickesvenskt urspung. Inte så överdrivet hett m.a.o.

Men om man nu ska försöka ha något härligt integrationsprojekt där man använder sig av ordet "blatte" för att visa vilken fantastisk ungdomligt innovativ provokationsförmåga man har, måste man då LÄGGA TILL "De Luxe" för att töntifiera hela skiten ytterligare???

Jag syftar på projektet/galan/vad dom nu vill kalla det "Blatte de Luxe" som hölls i Kungsan igår. Det är ju så jävla fjantigt är det är ett nästintill hån mot varenda invandrare i Sverige.

Igår kväll satt jag och kollade igenom nomineringslistan till prisutdelningen och blev verkligen totalt mållös. Jag känner mig uppgiven. Nu ska jag gå och köpa en t-shirt som det står Blatte de Luxe på för att markera att jag är stolt över mitt ursprung när jag sitter och fikar i Hornstull senare i eftermiddag.

Helt ärligt. Det är jättegulligt att folk försöker. Och artisterna som ställer upp är verkligen jätterara. Men man kan liksom inte ockupera Kungsträdgården från kl. 17-23 på en söndag när folk har semester för att eventuellt dela ut ett pris till "irländaren som spelar så bra musik på Drottninggatan" eller till Victoria " andragenerations blatte jagad av media som bara får umgås med dumma svennar, hon skulle må bra av att träffa riktiga blattar som hon själv".

Det här ger mig samma känsla som jag fick när jag var 7 år och tyckte att det var så pinsamt att se kysscener i Dallas eller Falcon Crest att jag var tvungen att gömma mig under vardagsrumssoffan.

Infantilismen vinner sommaren 2006

Okej. Den här sommaren har jag äntligen tagit bort mina skygglappar och varit öppen för att hänga med snubbar i min egen ålder. Det var minst sagt på tiden. Jag känner att jag är ganska done med de äldre "mognare" typerna som trots framgång och cash lyser med sin bitterhet och uppgivelse inför livet där de får vem som helst att känna sig självmordsbenägen. Så efter jag-vet-inte-hur-lång-tid har jag hängt med jämnåriga från det motsatta könet. Och jag har dragit slutsatser. Det gick liksom inte att undvika.

Det som är fantastiskt med dessa yngre förmågor är deras enorma hunger for more. Dom är oförstörda, energiska, sugna på att utforska det dom inte känner till och har oftast en fysisk uthållighet som är magnifik. Dom sprider livslust och glädje. Det är infantilt. Det är härligt. Det är spontant. Man skrattar mycket med dom.

Men sen kommer de mindre heta grejerna. Och där kommer företeelser som att laga pajade cykelkedjor mitt i natten, trötta filosofiska diskussioner på Södra Latin nivå om meningen med livet om varför vi egentligen existerar och massa annat skit som ni säkert kan räkna ut själva.

Många av dessa gossar har liksom inte funnit sin plats i skitnödigheten än men har ett enormt behov av att bevisa det för omvärlden. Så fort de känner att de är lite uppförsbacke i den processen tror dom att deras manlighet är i blåsväder. Jag märker att jag personligen har en stressande effekt på många av dom. Dom har helt enkelt inte funnit sin plats än.

Så alltså. Det äldre gardet är för uppgivna, förstörda och allmänt slaka. Samtidigt som dom yngre lider av alltför mycket ofrivilligt stånd och myror i arslet. Och dom där emellan har typ relationer som kommer att ta slut om 1-2 år där dom antagligen kommer hamna i samma fack som dom äldre bittra och börja ragga på 17-åriga dancehallbrudar. Vi vet att båda egentligen suger.

Fast det känns väl kanske inte så angeläget att leva som en nunna de sista veckorna av den här sommaren. Så då blir det hellre att hänga på efterfester och på Långholmen med snubbar som tycker att det är spännande att bygga raketer och deras arga 20-åriga ex-flickvänner som önskar livet ur en med sina besvärade blickar. Istället för med dom trötta typerna som man förmodligen ändå kommer behöva dras med på Riche när vinterkylan knackar på.

Jag tycker att det är lite jobbigt att jag

• Köper italienska Vogue för 130 kr och inte fattar ett skit av texterna
• Köper kläder med alldeles för kort bäst-före-datum
• Är en ytlig ko som kindpussas med alldeles för många människor som jag inte kan namnen på
• Dömer folk utefter vad dom jobbar med
• Aldrig kollar min zanraff mail
• Aldrig kan vistas i alkoholrelaterade miljöer utan att "fastna" även fast jag lovat mig själv att dra hem tidigt
• Min hud börjar bli rynkig och fucked-up
• Jag inte har tjackat någon ny ansiktscréme sen den sista som tog slut i april (det är ett under att jag inte har börjat fjälla...än!)
• Blir ohållbart dampig när jag känner mig rastlös
• Hänger på F12 minst 3 gånger i veckan
• Anses vara en "Myspace brud"
• Har på mig kläder som andra människor har på sig
• Pajat klacken på mina snyggaste svarta second-hand fyndade pumps från Berkley
• Inte har en Mac ibook
• För en gångs skull när jag har pengar inte hittar ett skit när jag springer runt i butikerna på stan...vart fan tog alla snygga kläder vägen???
• Skjuter på att uppdatera bloggen

God, u're so fuckin' crazy!

Den här bilden togs på Bonde do Roles efterfest i N.Y i tisdags. Jag blir ganska trött. Visst det är förmodligen bara en fyllebild men jag blir ändå trött.

Ursäkta att jag kanske är otydlig men finns det verkligen ingen lockande ungdomskultur efter VICE liksom? Måste det bli SVD eller är det verkligen helt dött där emellan? VA???

Det är inte dig jag är kär i, det är din jacka

Jag tycker att det är skitjobbigt att det oftast bara finns obegripligt fula kläder när det kommer till kvinnligt streetmode. Tjejlinjerna är vanligtvis så jävla ugly med lama puttinuttiga försök till tjejifiering av plaggen, att man blir nästintill illamående. Vem fan bad om en "girly touch"? Om jag vill ha kläder med brudiga inslag går jag till Aksara på Sergelgatan! Det enda jag vill ha är samma jävla t-shirt fast i en betydligt mindre storlek.

Jag känner mig faktiskt avundsjuk på killar som kan tjacka sjukt snygga streetplagg. Jag tror att det är så pass att jag ibland gillar kläderna som mannen med stort M bär mer, än vad jag kanske gillar honom som person. Jag vet. Jag är hemsk. Men det får faktiskt vara så.

Även fast det snart var ett år sedan jag blev singel så kommer jag fortfarande på mig själv dragandes och suktandes till streetwear butiker med uteslutet manliga kläder. Det är en skada jag har från mitt senaste förhållande. Det har dessutom blivit ännu värre på sista tiden eftersom jag är så otroligt trött på min uppenbarelse i basplagg. Bara själva ordet basplagg får mig att typ längta till gröna långa dreads, piercingar i könsorgan och rave byxor med hundra fickor på sidorna. Och om jag hamnade där skulle ni väl alla säga upp kontakten med mig.

Så häromdagen när jag hetsade runt i Monkey Bizz och Recognize på Ölandsgatan tänkte jag att "vafan fuck it, dom här t-shirterna är för snygga för att lämnas åt sitt öde på nån vit, skev snubbe". Jag och min väninna tog alltså vårt ansvar som människor och köpte lite kläder i mansstorlekar. Vi tänkte att istället för att bli kär i nästa kille som råkar ha den rätta LRG jackan så är det lika bra hon bär den och blir kär i sig själv istället.

Den här sommaren kommer därför avslutas med en hel del "oversizade" t-shirts från exempelvis King Stampede, Peg Leg och Mishka. Grymt snygga grejer! Sen får man väl hitta lösningar på det här med att försöka framhäva sin kvinnliga sexappeal. Det känns som att det lutar åt att det inte finns mycket andra alternativ än att kavla upp ärmarna utav bara helvete och låta det bli jävligt tight nertill.

Ingen sol, men Dj Eleven

Egentligen skulle jag vilja skriva ett inlägg om hur det känns när solen håller sig borta under några dagar och den där förbannade tristessen och tomheten tar ett kraftigt stryptag runt ens hals. Att endast leva föra natten är numera ett passerat kapitel. Då kom solen som en alldeles förträfflig räddare i nöden och såg till att jag tillbringade mina dagar på Långholmen och andra äckligt överbefolkade ställen med för mycket blottat kött per kvadratmeter. Det var kul. Jag har fått en fin solbränna. Men vafan. Jag orkar inte utveckla det här och skriva ett bittert inlägg bara för att det råkar vara mulet idag. Ni fick nog av allt sådant under vintern.

Så nu fokuserar vi på sånt som kan vara lite upplyftande istället. Som ikväll på Berns. Då Dj Eleven från N.Y klubben "The Rub" spelar på terassen! Kanske inte min personliga favorit när det kommer till The Rub snubbarna. Men kan nog bli grymt. Och väldigt klaustrofobiframkallande. Frågan är bara om inte ett lämpligt kemiskt bekämpningsmedel måste spridas över den "yngre crowden" så att det frigörs lite utrymme och därmed andrum. Att hänga på Berns terass är numera som att kliva in på en fullsmockad och svettig fritidsgård i Husby. Lagom roligt.

Jag har alltid varit van vid att vara yngst. Nuförtiden är jag nästan alltid äldst. Inte roligt alls. Men jag är en väldigt simpel människa ibland. Det räcker med att Eleven spelar kollegan Ayres "Broke Ass Home" och min kväll kommer att vara gjord. Då kvittar det om min lillasysters kompisar råkar trampa på mina tår nån gång under kvällen.

Zizou, tu es trés bête!

Har jag sovit de senaste åren? För jag förstår inte det här. Hur har jag kunnat missa Zizous fantastiskt vackra anlete? Jag måste fan ha sovit. Eller helt enkelt hatat honom efter VM-finalen 1998 mot Brasilien. Och tvångsignorerat hans kvävande vackra ögon.

Nu har jag vaknat i alla fall. GOD DAMN säger jag bara. Den där psykiskt urbalansaktiga skallningen i bröstet på Materazzi diskuteras som bekant frenetiskt i media. Manligt och sexigt tycker vissa (kvinnor), läskigt grobianaktigt tycker andra. Själv tycker jag att det är en skam att han utsatte sina lagkamrater för sitt testosteronstinna grottmänniskalika beteende i finalen. Oavsett om Materazzi slängt ur sig något så ointelligent som "terrorist" i syfte att fucka med hans algeriska och muslimska hjärta. Men skit i det. Det är inte som att jag vill gifta mig med Zidane. Han är bara till för att vara en fröjd för ögat.

Jag tror faktiskt att han kan vara lite småstörd. Det går att spekulera kring hans iskallhet på planen. Nu råkar han vara gift och ha barn, men fatta vilket helvete hans kvinnor måste ha gått/gå igenom. Han är säkert en sån där likgiltig jävel. Som typ är för upptagen med sina inre demoner för att ha tid att bry sig om något annat.

Eller så är han en sån som vill ha allt på sitt sätt. Som förpestar sällskapet i sociala sammanhang när han typ sitter och surar och du får kämpa arslet av dig för att ni inte ska framstå som ett otrevligt par. Sen när du har gett honom 30 lönlösa chanser som han försummat och du äntligen träffar någon med lite större aptit på livet börja han stalka och förfölja sönder dig. Då blir han riktigt läskig. Han får utlopp för sina eremitgrubblerier som han hållt käften om under hela erat förhållande. Du börjar tycka synd om honom. Du vill att han ska bli kär på nytt. I någon annan. Du vill inte inse att du kommer ha honom på halsen flera år framöver. Fast du tycker fortfarande att han har grymt snygga ögon.
Han är säkert sån.

Isn't he cute?

Häromdagen bevittnade jag en intensiv och oblyg diskussion gällande feta människor mellan två youngsters på tåget. De båda var övertygade om att "vara fet är inte något man är, det är ett beteende". Ett karaktärslöst beteende som är förkastligt. Det poängterades även att man bör undvika att umgås med feta människor eftersom dom alla karaktärsmässigt påminner om varandra på ett dåligt sätt. Väldigt underhållande för oss medpassagerare måste jag säga.

Här har vi en bild på Fat Joe som fotografen David Perez Shadi har tagit på en barbershop i Bronx, NY under 2006.

Jag gillar Fat Joe. Jag tycker han är jättesöt. Har alltid gjort det. Jämfört med sina välgödda rapparkollegor kommer han undan med sin fethet ytterligare några steg. För han är återigen jättesöt.

Jag skulle nog inte vilja ligga med honom. Men han har mördande gulliga smile-gropar. När han ler ser han ut som en glad och lycklig bebis med hela livet framför sig. Man blir glad över att se honom glad. Han har något, den mannen.

VM-orsakat känslosvall

Brasilien åkte ut. Allt raserade. Min enda, vad jag trodde, fasta trygghet togs ifrån mig. Livet saknade mening i 2 h. Sen blev jag full och kände att jag inte pallade sura hela kvällen. Pratade med fotbollsentusiastiska brittiska turister på stan. Kunde ändå inte låta bli att beklaga mig över förlusten. Fast mindre bitter. Dom alla menade att det helt enkelt är livets gång. Att man aldrig vet vad livet har att erbjuda. Deras nation hade ju också förlorat samma kväll. Det konstaterades att sånt framförallt ingår i sport.

Sport är alltså oförutsägbart. Jag kände mig upplyst när jag stod där på Easts uteservering. I min fylla kände jag att denna sanning för mitt psyke var i klass med typ John Lockes empiristiska tankar för upplysningsfilosofin under 1700-talet.

Mina fotbollskänslor går som med det mesta andra här i livet, såklart tillbaks till barndomen. Under min uppväxt har jag från mina föräldrar, framförallt min far, fått höra vissa ständigt återupprepade "sanningar". En grej, som han lika gärna hade kunnat spela in på ett kasettband istället för att slippa anstränga sin röst, är att man alltid får ett högre mänskligt värde med en akademisk utbildning i bagaget. Men det hör i och för sig inte hit. För nu snackar vi fortfarande sport.

När det kommer till sport har min far ständigt påpekat att man i idrottstävlingar ALLTID måste hålla på det mer fattiga landet. För sporten är ju det enda dom har. Typ.
En ytterligare grej som jag fått höra sedan jag var sisådär10 är att tyskarna ALDRIG får vinna något mästerskap i någonting överhuvudtaget. För tyskar är arroganta karaktärslösa jävlar. Typ.

I detta VM gick allt precis som det inte fick gå. Till semin var det bara massa imperialistiska fascistsiska keffa europeiska länder kvar. Men det gäller att se det så optimistiskt som det bara går. Bitterhet går fetbort. Så med mina intryckta värderingar var det såklart ändå ganska skönt att se Mussolinis söner vinna över Hitlers jugend. Och även ganska trivsamt att bevittna banlieuehjältarna knulla på Le Pen i arslet när segern över Inka och Aztek-plundrarnas barnbarnsbarn (...) var avgjord.

Men det mesta av det här hände ju för väldans länge sen. Med andra ord är det kanske inget man borde sitta och tjura över nu. Jag har dessutom ingen vidare koll på politik. Och ingen direkt relation till dessa länder heller. Men något lag måste man ju hålla på. Så då får man helt enkelt betrakta dom ur ett aktuellt nutida perspektiv som i bästa fall tilltalar en. Typ att det var match mellan Berlintechno och Donatella igår. Då ser jag hellre Donatella vinna. Och idag var det landskamp mellan fransk disco och Algarvekusten. Då känner jag mig sjukt nöjd med en seger för typ Teki Latex.

Slutligen i finalen vill jag att de franska ghettokillarna tar hem pokalen. För här kan jag inte låta bli att bli politisk igen. Det beror först och främst på att en ytterligare smärtsam penetrering i Le Pens anus skulle sitta alldeles utmärkt. Och sen, med risk för att låta som en Gringoskribent, vore det ju alldeles förträffligt ifall ungdomarna i les banlieues fick lite mer hopp inför livet. Att man faktiskt kan komma nån vart även fast man är svartskalle i ett europeiskt land med tillåten fascistmentalitet. Hellre idrotta än knarka. Dessutom är ju Chanel faktiskt sjukt mycket hetare än Armani.