Ingen reträtt

Orkar inte med mörker och manodepressivt förhållningssätt med distinkta toppar och dalar. Just nu står jag kraftigt nära riskzonen och jag är rädd för att falla ner i den där cepegropen som får mig att skita i allt och bli apatisk.

Måste liksom peppa mig själv likt en jävla lagsportscoach som tränar knattar med dåligt självförtroende för att inte tappa lusten och kapitulera, som jag gjort så många gånger tidigare när jag stött på motstånd. Och visst det funkar att ta sig själv i kragen, men kräver åtskilliga mängder energi som gärna hade kunnat placeras på annat.

Orkar inte heller blotta mitt liv alltför mycket. Men det här är liksom det enda ventileringssättet för mig att med eftertanke få utlopp för sånt som fuckar min harmoni.

Den trygga permanenta reträtt som alla människor behöver för att inte psyka ur finns inte och kommer inte finnas på ett bra tag. Det är precis allt det handlar om.

Nilo fyller 26 och lämnar Stureplan

Är du är typen som hängt ute de senaste åren känner du förmodligen igen den unga kvinnan på bilden. Om du är osäker kanske du efter att kollat närmare tänker " ja henne känner jag igen, men jag har inte sett henne på ett bra tag". Det stämmer bra det, du har troligtvis inte sett henne på ett bra tag. Stockholms största kvinliga klubbprofil har nämligen dragit sig tillbaka. Det handlar såklart om kärlekens krafter. För några månader sedan fann hos sin andra hälft - tillsammans går de under namnet Niklofar.

Stureplansfestandet räknas alltså numera till det förflutna. Och då syftar vi på den typ av festande som kan liknas vid ett heltidsjobb med minst 5 dagars närvaro på East och Spy Bar.

Hon har bytt ut kvällen och nattens 10 bärs och 5 järn mot ett typiskt svenne-parliv på Lilla Essingen. Ibland lyxas det till med fina middagar på restaurang Lux. Då hon gått och blivit finsmakare (de nattliga fyllecheesburgarna på McDonalds är jävligt historia) föredrar hon helst pomerans- och kavringkryddad anklever och duva med varm Åkerö-vinsky till förätt och rådjursytterfilé med sotat späck med och rökigt knäck till varmrätt. Frågar man henne vad hon tycker om anklevern säger hon att det smakar som mosad lever som smälter i munnen.

Det är en imponerande omställning som Niklofar hanterar med häpnadsväckande stort tålamod och vackert engagemang - hennes bekanta tappar fortfarande hakan när de tänker på det.

Det hela är väldigt fint. Förmodligen det bästa som hänt någon jag känner på väldigt väldigt länge. Imorgon fyller hon dessutomn 26.

Grattis Nilo, det här året kommer bli grymt ;)!

Lökig lördag

Vaknade ovanligt tidigt idag och gav mig ut på stan runt 12-tiden. Efter att ha kolla in butikerna på Götgatsbacken köpte jag en kaffe med mjölk på 7-eleven och satte mig i fönstret samtidigt som jag hade min syrra i mobilen. Det var trevligt. Lite som back in the days när jag bodde på Mosebacke och brukade kolla på folk genom 7-elevenfönstret på eftermiddagarna efter skolan.

På tisdag åker jag till Barcelona några dagar för att hänga på Bread'n'Butter-mässan och intervjua någon människa från Adidas. Ni kommer kunna följa mina äventyr på rodeomagazine.se. Jag åker med (Adidas-)Måns som jag inte känner mer än att vi brukar heja på varandra på stan. Kan bli intressant.

Ikväll blir det utgång. Egentligen borde jag sitta hemma och ta tag i massa amdministrativt skit som ignorerats alldeles för lång tid. Men har man lovat så har man. Det kommer ju dessuotm en ny dag imorgon.

Helhelg

Jag inledde helgen med att gå förbi Annakhan i fredags och hänga med mitt "basgäng", mina riktiga polare. Det var flera veckor sedan jag var där sist. Tarkan spelade sina fredagsfavoriter och alla var gladfulla. Till och med David i baren log, trots att han hade beställningar att ta hand om. Superbra stämning!

Alla ni som tror att det enbart hänger massa trötta 30 something post-wiggers på Annakhan har fel. Kontorsnissar från Östermalm med fotbollhuligansådror, i Fred Perry pikéer, utgör tillsammans med de förstnämnda stammisklientelet. På helgerna är det ganska blandat. Mer hangaroundbrudar och mindre stammisar. Nuförtiden har genomsnittsåldern sjunkit en aning, då även ett och annat yngre r'n'b-tjejgäng hittat dit via kommentarsrutorna i gästböckerna på MySpace. När Annakhan är fab är det dock inget snack om saken. I fredags var det en sån kväll.

Efteråt drog vi vidare till Grodan, Berns källare och Spyan. På Grodan var det överbefolkat med massa jobbiga housemänniskor och på Berns var samma gamla vanliga ansikten samlade. Det funkar i max en timme innan man blir uttråkad och känner sig understimulerad. Vistelsen på Spyan blev kortvarig, det jag minns mest är hur fruktansvärt jävla bonnigt mongo killen i dörren var. Utan efterfestsplaner och noll kronor i fickan hade jag inget annat val än att ta nattbussen hem och komma i kontakt med det verkliga livet. Det var sista gången jag gjorde det.

På lördagen och idag (söndag) vilade jag ut för en hel livstid genom att laga mat och kolla på Pippi och Scarface på teve.

Nu går jag och lägger mig. Hejdå.

You're a superstar

Hypade brittiska designern Gareth Pugh spacklar sig till Love Incs queerflörtande låt You're a Superstar och jag älskar det.

Ni vet, vi lever i en ytlig värld och gör vårt bästa för att passa in, för att förbli omtyckta men ändå inte förlora oss själva på vägen.

Gareth Pugh sammanfattar det hela bra här.

Dagen efter nyårsfirandet

2006 fick ett bra avslut med middag hos polare till Vigert och Jackie, och sedan 30 års partaj hemma hos Johan. 12 slaget firades på ett tak i St Eriksplan med bästa möjliga utsikt och festandet följdes upp med minidiscotek i Johans vardagsrum. När jag kände att jag var 10 sekunder från att säga tack och hej till allt för att somna på golvet drog jag hem.

Imorse vaknade jag upp med sjuklig träningsvärk i benen (från att ha winat med den enda svarta tjejen på festen) och en sån där riktig cepebaksmälla som får en att tro att man kommer dö närsomhelst. Ganska snabbt insåg jag att gränsen till att psyka mig själv till att spy upp gårdagens 3 rätters i sängen var hårfin. Därför hade jag inget annat väl än att förtränga mitt tillstånd genom att fokusera blicken på teverutan, som visade Ronja Rövardotter och Birka Borkasons frigörelser från deras testosteronstinna rövarpappor. Mattis och hans gäng sprang runt nakna i snön och visade sina genitalier och helt plötsligt slog det mig att det inte alls var konstigt att min morsa utgick ifrån att "svenskar går runt nakna hemma" när jag var liten och att jag av den anledningen aldrig fick sova över hos mina svenska vänner.

Hursomhelst lyckades jag somnade om och när jag vaknade vid 4-tiden fick jag grov panik då jag upptäckte att internet inte funkade. I vanlig ordning ringde jag upp mitt ex som agerat internet-support åt mig de senaste månaderna, och efter att ha hetstryckt fram siffror till IP adresser och DSN-servernummer i några minuter löste sig skiten och alla kunde andas ut.

För övrigt känns allt som har med 2006 att göra fett passé nu. Hela 2007 ska präglas av nytt nytt nytt.

L.A drömmar

Frisk luft och människor var allt jag behövde för att komma ut ur det här ineffektiva sinnestillståndet. Senast jag var ute avslutade jag återigen min kväll med att lägga mig under ett bord på helt fel plats. Denna gång blev det under middagsbordet i vardagsrummet på efterfesten jag var på. Hela den den här sova-under-bord grejen har skett lite för ofta på sistone och det bådar sannerligen inte gott om jag inte BESTÄMMER mig för att låta bli i fortsättningen. Varför jag egentligen gör detta skulle möjligtvis kunna gå tillbaks till att jag vid de utvalda tidpunkterna varken pallar med folket, mig själv eller min fylla.

Överlag måste jag lära mig att sätta mig i en taxi och dra hem istället för att somna hos människor jag egentligen inte känner. Halva dagen är borta med vinden och hela grejen är så totalt jävla meningslös. Plus att jag helt i onödan tvingas känna mig som en nyknullad singeltonårsmorsa med mascararester i ansiktet på tåget hem. Ni vet en sån där som alla vet borde vara hemma och se efter barnen istället. Det är fan hemskt.

Efter att jag återhämtat mig från kvällen innan åkte jag förbi Vigert och såg Mulholland Drive. Sist jag såg den var på bio, och jag minns att jag lämnade biosalongen på söder som ett livslevande frågetecken med en miljard frågor. Nu ville jag kolla ifall min intelligens gjort någon eventuell frammarsch sedan 2001. Jag gav inte "testet" en riktig chans. Men scenerna oh my god - de är ju hjärtkärande bedårande.

Det må ha sagts förr att Laura Harring är grymt HOT i rollen som Rita. Jag kan inte låta bli att nämna det i allafall. För jag älskar hur hennes osläta hud liksom funkar som en kontrast mot filmstjärnelooken med rött läppstift och mörkt hår. Hon blir så läskigt levande och mer närvarande. Melroseplace lägenheterna ger en efterlängtad 90-talsnostalgi som för tankarna till när man var liten och fördrev eftermiddagarna, när man kommit hem från skolan, med att följa Heather Locklears bitchande mot rollfigurerna Jake, Jane, Michael och allt vad dom hette. Det är supersnyggt.

Sammanhanget däremot. När jag slökollat igenom 3-4 scener insåg jag att kampen mot tyngden som ögonlocken frestade med var lönlös i hopp om att förstå sig på David Lych kl. 3 på morgonen. Det var lika bra att låta sig slukas av sömnen som Vigerts mjuka soffa framkallade. Men Mulholland Drive alltså. Om mitt liv scenografiskt sett hade varit lika vackert som den filmen hade jag aldrig någonsin gnällt över något. Överhuvudtaget.

Instängd med Svt

Jaha det blev ingen utgång ikväll heller. Det blev ingen vistelse utanför det här hemmet överhuvudtaget - det här blir den femte dagen på raken. Jag har redan börjat få psyktankar om hur platt min röv har blivit av allt sittande och liggande.

I alla fall så har jag kollat på film. Public service är noga med att pleasa oss dessa dagar och det är bara att tacka och ta emot när man ändå inte har något bättre för sig. Igår blev det En kvinnas doft och ikväll Almodovars Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott från 1989. Almodovars filmer är givetvis alltid likadana , oavsett om de är från 1989 eller 2006. Det enda som egentligen skiljer dem åt är handlingen. Karaktärerna ska alltid gestalta galna, överkåta och premenstruellt skadade kvinnor som antingen är farligt bittra eller på grund av manligt svek förvandlats till manipulativa manslukerskor.

Jag vet inte vilken värld Almodovar själv lever i, men någon konstig relation till sin morsa måste han ändå ha haft eftersom han envisas med att framställa alla kvinnor som eldigt okontrollerade psykon. Männen blir som undersåtar i de översexuella kvinnornas närvaro. Någonting bizarrt måste han nog ha varit med om.

Godmorgon Sverige

Ny dag nya tag ny tid ny strid blablablabla.
Den här dagen ska bli en av julens bästa. Typ.